Resdag 9-14

Här kommer sista delen av rundresan vi gjorde för några veckor sedan:

Resdag 9, Tisdag
På tisdagen vaknade vi upp i Pokhara och började dagen med att gå på spa. Vi hade så ont i alla våra muskler efter vandringen så kvällen innan hade vi bokat in varsin massage.

Massagen gjorde väldigt, väldigt ont. De drog och tryckte hårt i våra träningsvärksmuskler. Men efteråt kände jag mig lite mjukare så det gjorde nog lite nytta. Jag och Andreas låg bredvid varandra och blev masserade av varsin nepalesisk tjej. Andreas massör tryckte hårt på hans rumpa (där han hade mycket träningsvärk) och sa ”handsome, very handsome boyfriend”. Jag tyckte det var jätteroligt och Andreas växlade mellan att vara generad och väldigt smärtpåverkad.

Efter massagen drog vi på oss kläder vi köpt/tagit med oss speciellt för dagen och gav oss ut på gatorna för att fira Holi. Holi är en vatten- och färgfestival som firas i hela Nepal (och Indien). Under Holi kastar alla vatten och färg på varandra. Främlingar kommer fram och gnider in ens ansikte i färg och säger ”Happy Holi” med ett glatt leende.

Vi hade färgkrig med varandra och resten av Pokharas befolkning. Det tog inte många minuter innan vi var helt täckta av färg. Jag har fortfarande kvar rester av röd färg i håret (trots att jag faktiskt duschar regelbundet ;p).

Det är svårt att beskriva men det är väldigt häftigt att se en hel stad förändras till ett stort vatten- och färgkrig. Folk stod på balkongerna och hällde ut hinkar med färgat vatten på alla som kom förbi. Vi såg en slags mobb gå på huvudgatan beväpnade med vattenpistoler och färgpulver. Och alla barn var helt obarmhärtiga.

Dagarna efter Holi hade kyparna på restaurangerna vi åt på kvar färg i håret och överallt på gatorna såg man gatuhundar och kor med färggrann päls.

När vi kom tillbaka till hotellet på eftermiddagen åt jag lite digestivekex till mellanmål. Efter att jag ätit några kex insåg jag att hela kexpaketet var fullt av små sandmyror i samma färg som kexen…

När Maggi kom in i sitt och Emanuels rum hittade hon en stor kackerlacka och när hon kollade igenom sina saker såg hon att kackerlackor krypit in i hennes ryggsäck också. Äcklade övertalade vi hotellpersonalen att hon skulle få byta rum. (Först ville de lösa problemet genom att spraya hela rummet och hennes saker med insektsspray, men jag förklarade att det inte skulle vara så hälsosamt att sova i det).

Efter att ha fått det nya rummet skakade hon och Emanuel ur alla sina grejer och la säkert en timme på att se till att de var helt kackerlacksfria. Till slut var de klara och Maggi skulle bara gå på toaletten innan vi skulle spela lite kort. Hon öppnar toalettdörren i det nya rummet och ser en kackerlacka mitt på golvet.

Morgonen efter ska hon ta upp ett klädesplagg ur sin hög med kläder som hon skakat ur kvällen innan och lagt upp högt. Men vad kryper ut från den ”säkra” klädhögen om inte en liten kackerlacka…

Dag 10, Onsdag
Den här dagen åkte vi paragliding över Pokhara och det var en mäktig upplevelse.  Paragliding är som en slags fallskärm och med hjälp av skärmen kan man fånga vindspiraler (termik) och flyga i luften i timtal, precis som fåglar.

Vi åkte bil upp till ett högt berg med utsikt över staden. Vi fick sitta på bilens flak och åkte genom stan med vinden i håret. Uppe på berget träffade vi våra piloter (vi åkte paraglidingen två och två, en styrde och den andra, dvs vi, behövde bara sitta still).

När man startar ska både föraren och passageraren springa utför en brant (som slutade i ett stup) tills vinden tar tag i skärmen och man lyfter. Maggis pilot förklarade att det var viktigt att hon sprang enda tills han sa åt henne att sluta. Man fick inte sätta sig för tidigt. Maggi frågade vad som skulle hända ifall man satte sig för tidigt, ”Then we crash.” sa piloten.

Så vi sprang på ordentligt när vi skulle ge oss iväg. Vinden tog tag i paragliden fort och på mindre än en sekund var jag högt uppe i luften. Jag är väldigt höjdrädd och hade trott att jag skulle vara rädd under flygningen, men det hann jag inte bli. Det tog ingen tid alls innan vi var så högt upp att man inte kände av höjden.

Det var väldigt, väldigt vackert. Vi flög över Pokhara, över bergen och över sjön. Vi fångade vindspiraler och det kittlades i magen när man åkte över lufthål och sjönk några meter. Sammanlagt var jag uppe en timme, men det kändes inte så långt.

Efter en stund i luften började jag må väldigt illa. Vi rörde oss oregelbundet i alla riktningar, plattan jag satt på gungade i sidled och jag visste inte vad jag skulle fokusera blicken på (marken, horisonten eller de andra som paraglidade). Det var länge sen jag varit så åksjuk och efter vi att landat tog det en timme innan jag blev någorlunda okej igen. Men trots det var det en fantastisk upplevelse som jag är glad över att få ha varit med om.

"I'm a birdplane"

Dag 11, torsdag
Torsdag morgon lämnade vi Pokhara och åkte mot Chitwan, en stad i Terai, dvs södra Nepal.

Det är spännande hur Nepal kan rymma så många olika naturtyper. I norra Nepal ligger världens högsta berg, i mitten finns skogar och kullar och i Terai är landet platt, lågt och fullt av djungel. Chitwan är en stor nationalpark med stäpp och floder, där det bland annat bor noshörningar och tigrar.

På vägen mot Chitwan satt vi längst  bak i en lokalbuss utan att kunna se ut eftersom fönstrena satt alldeles för långt ner. Det var det skumpigaste bussresan jag har varit med om. Man lyfte från sätet med rumpan hela tiden. Efter sex timmars bussresa gjorde det väldigt ont att sitta…

När vi kom fram till Chitwan blev vi hämtade till hotellet. Hotellet hette Hotel Parkland och såg ut som taget ur en film från amerikanska södern. Hotellet hade en stor prunkande trädgård, med hängmattor och stolar där man kunde spela kort och lata sig under ledig tid. När vi kom fram fick vi varsitt glas kall lemonad innan vi blev visade till våra rum (som var resans absolut lyxigaste).

Efter lite återhämtning visade guiden runt oss i parken och berättade om Terai och Chitwan. Terai är fuktigt och varmt och förr var hela området fullt av malariamygg. De enda människorna som klarade av att bo i Terai var Tarubefolkningen som sades vara malariaresistenta. (Det berodde på att de byggde sina hus på ett speciellt sätt och åt mycket chili, vitlök och alkohol). Sedan bestämde man sig för att utrota malarian från Terai och använde giftet DDT i väldigt stora mängder. Man lyckades och efter det kunde andra människor också befolka Terai. Tarufolket finns fortfarande kvar och lever på ett liknande sätt även om det numera finns mycket civilisation i Terai.

På kvällen fick vi se ett dansuppträdande från tarubefolkningen. Det var imponerande. I ett dansnummer dansade de runt i en cirkel och höll stora pinnar i händerna. De slog pinnarna mot varandra i en snabb rytm. De var perfekt koordinerade och lyfte sina pinnar för att slå på pinnen hos personen framför, bakom eller brevid sig i varierande mönster. Alla visste precis hur de skulle snurra och hur de skulle hålla upp sin pinne för att de skulle kunna möta en annan pinne utan att slå varandra på händerna eller komma ur rytm. (det känns som att jag lyckades pressa in ordet "pinne" väldigt många gånger i det här stycket)

Efter sista dansnumret fick vi som tittade på komma upp och dansa med dansarna. Vi försökte härma efter deras rörelser så gott det gick och blev helt svettiga. Det var en varm, fuktig och mörk kväll och tarufolkets trummor ekade överallt. Vi dansade i ring,försökte leva oss in i musiken och rörelserna och njöt av stunden.

Dag 12, fredag
Den här morgonen blev vi väckta halv sex, åt frukost sex och började dagens första aktivitet klockan halv sju.

Det första vi gjorde var att åka kanot på en flod i nationalparken och jag trodde att jag skulle dö.

Under hela tiden i Nepal har jag inte oroat mig över att råka illa ut varken när vi åkt taxi med förare som legat alldeles för fort i mötandefilen (och väjt med centimeter i marginal) eller när jag skulle springa ut för ett stup i Pokhara. Men i kanoten i Chitwan fick jag faktiskt dödsångest för en liten stund.

Tanken var alltså att vi skulle åka på krokodilsafari, i jakt på att få syn på de köttätande reptilerna.

Vi satt tio stycken turister i den smalaste kanot jag sett (ca 40 cm bred). Guiden informerade om att det var viktigt att vi satt stilla i båten (ifall vi fick syn på något intressant skulle vi röra ögonen och inte kroppen) och så berättade han om krokodilerna som fanns i floden. Dels kunde vi kanske få se en fiskätande krokodil som kunde bli upp till 5 meter lång. Och dels så fanns ”Massaman crocodile”. Massaman crocodile kan bli 4 meter lång och äter allt som hamnar framför den.

Framför mig i den vingliga båten satt bland annat en turist som tyckte det var roligt att doppa fingrarna i vattnet utanför kanoten och skvätta vatten (jättebra att göra i krokodilvatten). Dessutom satt jag bakom ett spanskt par som inte förstod så bra engelska (och därför inget av det guiden sa) som lutade sig från sida till sida i kanoten för att få bra bilder på fåglarna vid flodkanten. Varenda gång de rörde sig vippade båten till och var centimeter ifrån att välta över.

De första tio minuterna satt jag och lyssnade på mitt hjärta, tänkte på att jag läst om att krokodiler dödar sina byten genom att dränka dem innan de äter upp dem och bad till Gud.

Efter tio minuter blev det långtråkigt och jobbigt att vara panikslagen så då började jag slappna av. Det var väldigt vackert att åka längs med floden. Vi såg solen som fortfarande var på väg upp och många fina fåglar fanns vid flodkanten. Vi åkte förbi en noshörning på kanske 20 meters avstånd som stod och tog sitt morgondopp och iakttog oss ointresserat. Han hade stora fladdrande öron och tuggade tålmodigt på något gräsaktigt. Det var första gången jag tänkt att noshörningar kunde vara söta.

Efter kanotturen tog vi en promenad genom djungeln i jakt på noshörningar och tigrar. Guiden var beväpnad med en pinne ifall de skulle komma för nära. Efter kanotturen orkade jag inte oroa mig för hur pass mycket nytta den pinnen skulle vara till i praktiken. Dessutom lät det så mycket om alla turister att vi nog skrämde bort alla stora djur ändå. Vi såg några vildsvin och hjortar på vägen i alla fall.

Efter djungelpromenaden gick vi till elefantstallen och såg elefanterna. De var fastkedjade med korta kedjor, det gjorde ont i hjärtat att se.

Vi fick se två tvillingelefantungar som var några år gamla och jag klappade en elefantbebis. Jag är numera helt förälskad i elefanter. De är så kloka och ser lite ut som en snäll mormor med rynkor och pepparkaksögon. Samtidigt är de kloka och ömsinta. Så fina djur.

Innan lunch fick jag och Maggi bada med en elefant. För mig var det resans höjdpunkt. Vi satt på en elefant som red ut i floden och sprutade vatten på oss med snabeln. Sedan satte hon sig ned på bakbenen (som en hund) och tippade åt sidan så vi åkte ned i vattnet. Det gjorde hon två gånger och jag tror att hon hade rätt roligt åt oss.

Efter lunch red vi på en annan elefant genom djungeln, vilket är det säkraste sättet att leta efter vilda djur i skogen här. Vi döpte vår elefant till Fladder. Fladder var en av de minsta elefanterna och Maggi var lite besviken till en början (”Vi kommer bli attackerade först bara för att vi sitter på bebiselefanten”), men vi började snabbt gilla vår busiga lilla elefant.

Det var väldigt skumpigt att rida elefant och vi satt inpressade i en liten metallkorg. Alla satt vid varsin hörna och jag och Maggi satt riktade framåt. Killarna satt riktade bakåt och hade fin utsikt över elefantrumpan och blev ihoppressade så fort vi gick i uppförsbackar. Jag tror att jag och Maggi hade det bekvämast ;).

Under turen såg vi två noshörningar som låg och badade i en flod. Det var mamma och barn noshörning och de var så söta. De njöt av vattnet och mamman rullade över på rygg och sprattlade lite med benen. Min syn på noshörningar har förändrats för alltid.

På kvällen stannade vi uppe rätt länge och spelade kort i hotellträdgården, i den stjärnklara och varma kvällen.

Dagen därpå åkte vi tillbaka till Kathmandu igen. Sista dagarna var vi i Thamel och i vår lägenhet i Sinamangal.

På söndag kväll åkte killarna hem och måndag morgon började vardagen för oss igen.

Utsikt från sista kvällen i Pokhara

Stäpp i Chitwan

De mycket smala kanoterna

Herr noshörning 

Krokodil!

Fotspår från tiger

Den här mannen gick fram till alla turister och spelade på sitt gnälliga instrument (samma sorts instrument som en försäljare i Thamel försökte sälja på Maggi) och gick inte vidare till nästa turist förrän han fått pengar.

Risfält

På elefantsafari

Noshörningarna vi såg under elefantturen

Vår Fladder :)

Här satt vi och spelade kort på kvällarna

Solig eftermiddag i hotellträdgården

Cannabis växte lite överallt. De ger cannabis till boskap som behöver lugnas.

Rolig kaktus.

Fantastisk stavning

När vi kom tillbaka till Kathmandu besökte vi resebyrån för att tacka för all hjälp med resan. Vi fick varsin reklam-t-shirt som minne.

Kort uppdate: Nu har vi varit tillbaka i två veckor och jobbar på med projektet. Under dagarna delar vi ut eller bearbetar enkäter. Under kvällarna umgås vi med alla vi kommer sakna när vi åker härifrån och äter vår favoritmat. Vi har faktiskt bokat biljetter hem och kommer hem redan den 22 april (utav lite olika anledningar), så nu ses vi snart!

Kramar!