lördag 20 april 2013

På väg hem


Nu sitter vi på Kathmandus flygplats och väntar på att få boarda. Tidigare idag har vi sagt hej då till alla och städat ut lägenheten. Det känns väldigt konstigt.

Igår besökte vid Bouddnath, en stor buddhistisk stupa (helig byggnad), för andra gången. Stämningen är lite magisk där och man kan känna att det är en helig plats. Vi var där på kvällen och åt middag precis bredvid stupan. På restaurangen mötte vi två trevliga killar, en från Sverige och en från Holland som vi åt middag på. Vi satt och pratade om resor och om hur vi upplevt Nepal.

Idag åkte vi in till Thamel och sedan besökte vi Garden of Dreams, en inhängnad trädgård. Det var väldigt vackert och fridfullt där. Vi åt lunch länge och promenerade runt i trädgården efter det.

På kvällen åt vi avslutningsmiddag med Subhash och hans familj. Han bjöd oss på tandoori chicken och sa att man inte kan lämna Nepal utan att ha ätit det. Vi åkte runt till flera ställen innan han hittade ett som serverade god tandoori chicken, han tyckte det var väldigt viktigt att vi skulle hinna äta en bra innan vi åkte. Han är väldigt omtänksam :). Det slutade faktiskt med att vi åt kycklingen på A.F.C., restaurangen där jag och Maggi ätit allra flest måltider här. Det var så mysigt att sitta och äta middag ihop med Subhashs familj. Efteråt tog vi i hand med personalen och tackade för tiden här. Vi kramade Subhash och hans familj hej då och gav avskedsdricks till mannen som verkar jobba som dörröppnare på A.F.C.

När vi kom hem var det dags att säga hej då till hyresvärdarna. Vi hade köpt blommor vi gav till dem och de bjöd på kaffe. Det var fint. Vi tackade för allt de gjort för oss och sa att vi var glada över att ha träffat dem. De sa att de tyckt mycket om att ha oss där, att de skulle sakna oss och att vi var familjemedlemmar. De hängde på oss varsin blomsterkrans, ”mala”, innan vi åkte därifrån. Sådana blomsterkransar hänger man om halsen på vänner som antagligen ska ut på en resa eller som har kommit tillbaka från en. De ordnade en taxi åt oss och sa ”See you” istället för ”Goodbye”, och så åkte vi iväg.

Nu sitter vi här och äter galet dyra pistachnötter (de kostade lika mycket som en pepparstek och ett glas vin på en bra restaurang i Kathmandu), och tittar på en cricketmatch (väldigt stor sport i Nepal) på flygplats-TV:n.

Jag har längtat efter att åka hem den senaste veckan. Nepal är underbart, men den senaste veckan har jag längtat tillbaka till hygieniska Sverige och människorna där. Jag har saknat frisk luft och tystnad, och räknat ner till dagen jag får stå i en fräsch dusch.

Men nu vet jag inte riktigt hur det känns. Det var konstigt att säga hej då till människorna som betytt mycket här. Likaså att tömma lägenheten på våra saker.

Jag är så glad för tiden här. Jag har fått uppleva så mycket och jag tror att jag har förändrats en hel del. Det finns mycket jag kommer sakna härifrån och kanske framför allt den jag är här. Nepal-Helena är bättre på att ta dagen som den kommer, och njuta av livet. Jag ska försöka ta med mig den känslan hem.

Jag har verkligen trivts med att bo tillsammans med Maggi, Emma och Niko. De är fina människor och jag är glad över att ha fått tid att lära känna dem djupare. Och mig själv. Jag har lärt känna mig själv bättre också.

Nu när jag kommer hem är det inte långt tills sommarjobbet på neurokirurgen börjar, sedan är det dags för de kliniska terminerna och jag längtar faktiskt.

Men först har jag ett plan att passa.

torsdag 18 april 2013

Det omöjliga med att planera i Nepal

(Onsdag, 17/4)
Igår lyckades vi äntligen dela ut de sista enkäterna så nu har vi fått över 1000 enkäter som vi kan använda i projektet. Det känns jättebra :). Vi har mycket jobb kvar med dem innan vi åker på lördag (kodning och inskrivning), men det känns rimligt och vi kommer nog kunna ta ledigt sista dagen i alla fall. Det har varit mycket krångligare än vi tänkt att få in de enkäterna, framför allt har det varit svårt att planera in enkätutdelningarna.

När vi kom tillbaka från runtresan för två och en halv vecka sedan var vi peppade på att börja jobba. Vi ville samla in 6-700 enkäter på två veckor och tänkte att det inte borde bli allt för svårt att ordna det. Vi hade bestämt möte med vår handledare på måndagen, inplanerat sedan två veckor tillbaka, och såg fram emot att planera utdelningarna.

Måndag morgon gick vi till sjukhuset för att träffa handledaren, men vi kunde inte hitta honom någonstans. På eftermiddagen fick vi äntligen tag på honom. ”Eh, Helena, ehm, I am on leave for this week”.

Till slut bestämde vi ändå att vi skulle träffa honom på tisdag förmiddag, på ett ställe en bit ifrån området där vi bor. Vi fick dessutom veta att det var väldigt viktigt för vårt projekt att vi gick till sjukhuset och hämtade ett brev och sedan gav det till honom när vi träffades.

På kvällen var vi lite frustrerade över att det verkade besvärligt att komma igång med projektet, men vi hoppades i alla fall på att brevet vi skulle hämta skulle innehålla någon bra information till projektet (till exempelvis någon information om de olika skolorna vi skulle besöka).

Tisdag morgon gick vi till sjukhuset för att hämta upp det mystiska brevet, men ingen i receptionen verkade ha hört talas om det. Det gick inte heller att komma fram till handledaren när vi ringde.
 När vi väntat ett tag började vi inse att vi inte skulle hinna i tid till mötet med handledaren om vi behövde vänta på brevet så mycket längre, eftersom stället vi skulle möta honom på låg så långt bort. Emma och Niko skulle följa med och träffa handledaren, så Maggi sa till dem att de skulle kunna gå dit i förväg och förklara att vi var på väg.

Efter en stund fick tag på handledaren i telefon och han kunde förklara för receptionistkillen vad det är för brev han menade. Sedan sa han att, just det, jag kommer inte hinna träffas idag, vid tar det imorn kl 7 istället. Då hade vi egentligen planerat att dela ut enkäter på ett college, men när vi försökte förklara det sa han att vi skulle avboka det mötet och träffa honom istället.

När han lagt på hade Emma och Niko alltså redan börjat gå mot stället där vi skulle möta handledaren (det är 45 minuters promenad) och svarade inte när vi försökte ringa och säga åt dem att vända. Så Maggi rusade iväg och tänkte försökte springa ikapp dem.

Kvar står jag i receptionen och ser på när killen i receptionen letar efter brevet. Till slut verkar han hitta det och räcker fram något till mig. Han räcker fram ett A4-papper som är tomt förutom att ”Katmandu Medical College” står överst på sidan.

Först stod jag bara och stirrade på det tomma pappret och tänkte att nu drömmer jag. Vilken absurd dröm. Sedan ringde jag handledaren igen och han intygar att jag fått rätt brev från killen. ”But, Subhash” sa jag desperat, ”it’s a blank page!!”.

”I know.” sa han. ”Bring it tomorrow.”

Dagen efter gick vi upp jättetidigt och tog taxi till platsen där vi ska möta honom. Kvart över sju hade han fortfarande inte kommit och när vi ringde förklarade han att han skjutsade en vän till flygplatsen och skulle komma inom en kvart. Tio i åtta kom han till slut och då började turen vända för oss.

Han hade med sig en vän som hade kontakter på många skolor och tillsammans planerade vi in vilka skolor vi skulle besöka. Vi åt lite god mat ihop och hade det trevligt. Missförstå mig inte när jag klagar på vår handledares förmåga att passa tider, han är en av de mest hjälpsamma och snällaste människor jag har träffat. Han råkar bara ha samma egenskaper som alla andra nepaleser när det gäller planering och tidspassning.

Det visade sig även att den tomma sidan var ett brevhuvud som han behöver för att kunna skriva till ett college vi eventuellt ska besöka.

Efterföljande en och en halv veckorna gick det bra med enkätutdelningarna. Det vill säga, många av utdelningarna sköts fram lite pga strejker, holidays eller okända anledningar, men vi lyckades ändå få ut ca 350 enkäter och visste att vi skulle kunna få dela ut 150 stycken till snart.

Vi har haft som mål att dela ut enkäter till fem olika utbildningskategorier för att få ett så generellt resultat som möjligt och hittills hade vi fått tag på fyra (medicin, data, socialkunskap och management). Nu behövde vi alltså dela ut 200 enkäter till en femte utbildningskategori och sedan skulle vi vara klara.

Sedan någon månad tillbaka hade vi bestämt med Subhash att den femte kategorin skulle vara konststudenter (Art students). Men tydligen hade vi missuppfattat varandra. I Nepal är ”Art students” i Nepal är studenter som läser ämnen som socialkunskap, engelska eller psykologi med flera och det som vi kallar konststudenter kallas för ”Fine Art Students” och är alldeles för få och utspridda för att de ska kunna gå att ha med i studien.

Eftersom vi redan hade delat ut enkäter till studenter som läser socialkunskap och engelska behövde vi hitta en helt annan kategori att dela ut till. Vi tänkte att juridikstudenter skulle vara en bra grupp.När vi bestämt oss för den gruppen och bett om hjälp med att ordna så att vi kan dela ut till dem tittar Subhash på oss och säger ”Don’t worry. I’ll fix it.”

På söndagen, fyra dagar senare, hade vi i alla fall börjat oroa oss så pass mycket att vi ringde honom för att höra hur det går. Vi visse att vi var tvungna att dela ut alla enkäter inom de närmsta två dagarna för att få tid att bearbeta dem. Subhash blev förvånad när vi ringde och sa att han inte kollat upp det där med juridiken än...

Några timmar senare ringde han i alla fall tillbaka och gav oss numret till en kontaktperson på skolan (jag kallar henne M så blir det lättare att hänga med) som skulle hjälpa oss när vi kom dit.

Så på måndag åkte vi till juridikskolan i hopp om att få dela ut våra sista enkäter. Väl inne på administrationen frågade vi om någon känner till namnet, M, som vi fick från handledaren. Vi sa att hon antagligen var en lärare eller jobbar i receptionen, men ingen hade hört talas om henne.

Till slut kollade någon upp henne och det visade sig att hon är elev på skolan, med andra ord kan hon inte hjälpa oss särskilt mycket (här börjar vi bli frustrerade på vår handledare).

Vi lyckades i alla fall få tag på rektorn på skolan och frågade om vi kunde få dela ut enkäter till 200 av hans studenter. Vi bestämde att vi skulle gå till M:s klass direkt och sedan dela ut till resten av studenterna vi behövde dagen efter.

När vi kom in i M:s klass tänkte vi att vi gått fel först. De flesta av studenterna var över 35 år gamla, och i efterhand bestämde vi att vi inte skulle kunna använda de enkäterna. Bättre lycka nästa gång tänkte vi när vi kom hem, och laddade om inför nästa dag då vi skulle träffa rektorn kl 7 och bestämma om resten av utdelningarna.

På tisdagen gick upp klockan halv sex och åt lite skorpor istället för att laga frukost, så att vi skulle hinna i tid till juridikskolan. Men när vi kom till dit fick vi reda på att rektorn inte skulle komma förrän kl tio och att vi fick vänta till dess…

Vi letade runt efter någon annan som kunde hjälpa oss och efter två timmar fick vi tag på en klass att dela ut till. Det var också en vuxenklass, så vi fick utesluta några stycken, som var över 30 år (vår övre åldersgräns).

Efter det behövde vi fortfarande få tag på fler studenter för att bli klara och frågade runt om hur vi skulle göra för att få tag på klasserna med yngre juridikstudenter. Efter ett tag fick vi träffa en koordinator som var ansvarig för de studenterna.

Med honom hade vi ett av de mest frustrerande samtal vi haft någonsin. Han var väldigt ovillig att hjälpa oss överhuvudtaget och sa att vårt ämne var så pass känsligt att ingen skulle vilja svara. Men efter en kvarts diskussion gav han i alla fall med sig (antagligen eftersom rektorn redan godkänt studien så det var inte så mycket han kunde säga egentligen). Vi bestämde att vi skulle komma tillbaka kl 11.45 för att med hans hjälp dela ut till de yngre klasserna.

Eftersom vi hade slösat en del enkäter på för gamla studenter så hade vi inte tillräckligt med enkäter för att kunna dela ut till alla kl 11.45. Så klockan tio rusade vi ut från skolan, högg tag i en taxi och åkte till ett tryckeri. Där bad vi så snällt vi kunde att de skulle trycka 120 enkäter åt oss på en timme istället för på ett dygn, som de brukar ta på sig.  De såg nog vår desperation och sa att det skulle gå att ordna. Lättade slängde vi i oss lite lunch medan vi väntade och hann sedan tillbaka till skolan med tillräckligt många enkäter i väskan.

Kl 11.45 var koordinatorn som vi skulle mött självklart inte där. Det var han inte kl 11.55 heller och eftersom vi var tvungna att få tag på eleverna innan de slutade kl tolv bad vi om hjälp av en annan kvinna från administrationen istället. Hon var väldigt hjälpsam och mellan tolv och halv två lyckades vi äntligen dela ut våra sista enkäter.

I väntan mellan två av utdelningarna satt vi i receptionen och fördrev tiden. Då kom koordinatorn som egentligen skulle ha träffat oss kvart i tolv förbi. Han svepte blicken över oss utan att visa att han såg oss, blängde fientligt på kvinnan som hjälpt oss med utdelningen, gick in till sitt kontor och stängde igen dörren. Efter allt som hänt under dagen orkade vi inte göra annat än att skratta.

När vi till slut kom iväg från colleget hade vi varit där i sju timmar och var så matta och trötta. Vi unnade oss god fransk mat på kvällen, för att fira att utdelningarna var klara. Och jag somnade så fort jag stängde ögonen den kvällen.

Idag har vi kodat och skrivit in en del av enkäterna och det ska vi fortsätta med imorn.

Just nu längtar vi faktiskt hem, jag och Maggi. Mycket av sakerna vi försökt vänja oss vid här blir plötsligt jobbiga nu när vi vet att det är så kort tid kvar tills när vi kommer hem. Vi irriterar oss extra mycket på maskarna i badrummet (de kommer hela tiden tillbaka trots att vi försöker döda så många vi kan), den ruttna doften från vattnet i köket, trafiken och smutsen i Kathmandu och allt ohygieniskt på restaurangerna. Jag tycker det är skönt att längta tillbaka till Sverige, så att det inte blir för jobbigt att åka härifrån. Men jag kommer att sakna Nepal och människorna jag mött här. Det har varit en fantastisk upplevelse att få lära känna ett land lite bättre och jag är förtrollad av livet här.

Haha, nu måste jag nog lägga mig, innan jag somnar på datorn.

God natt!

fredag 12 april 2013

Resdag 9-14

Här kommer sista delen av rundresan vi gjorde för några veckor sedan:

Resdag 9, Tisdag
På tisdagen vaknade vi upp i Pokhara och började dagen med att gå på spa. Vi hade så ont i alla våra muskler efter vandringen så kvällen innan hade vi bokat in varsin massage.

Massagen gjorde väldigt, väldigt ont. De drog och tryckte hårt i våra träningsvärksmuskler. Men efteråt kände jag mig lite mjukare så det gjorde nog lite nytta. Jag och Andreas låg bredvid varandra och blev masserade av varsin nepalesisk tjej. Andreas massör tryckte hårt på hans rumpa (där han hade mycket träningsvärk) och sa ”handsome, very handsome boyfriend”. Jag tyckte det var jätteroligt och Andreas växlade mellan att vara generad och väldigt smärtpåverkad.

Efter massagen drog vi på oss kläder vi köpt/tagit med oss speciellt för dagen och gav oss ut på gatorna för att fira Holi. Holi är en vatten- och färgfestival som firas i hela Nepal (och Indien). Under Holi kastar alla vatten och färg på varandra. Främlingar kommer fram och gnider in ens ansikte i färg och säger ”Happy Holi” med ett glatt leende.

Vi hade färgkrig med varandra och resten av Pokharas befolkning. Det tog inte många minuter innan vi var helt täckta av färg. Jag har fortfarande kvar rester av röd färg i håret (trots att jag faktiskt duschar regelbundet ;p).

Det är svårt att beskriva men det är väldigt häftigt att se en hel stad förändras till ett stort vatten- och färgkrig. Folk stod på balkongerna och hällde ut hinkar med färgat vatten på alla som kom förbi. Vi såg en slags mobb gå på huvudgatan beväpnade med vattenpistoler och färgpulver. Och alla barn var helt obarmhärtiga.

Dagarna efter Holi hade kyparna på restaurangerna vi åt på kvar färg i håret och överallt på gatorna såg man gatuhundar och kor med färggrann päls.


När vi kom tillbaka till hotellet på eftermiddagen åt jag lite digestivekex till mellanmål. Efter att jag ätit några kex insåg jag att hela kexpaketet var fullt av små sandmyror i samma färg som kexen…

När Maggi kom in i sitt och Emanuels rum hittade hon en stor kackerlacka och när hon kollade igenom sina saker såg hon att kackerlackor krypit in i hennes ryggsäck också. Äcklade övertalade vi hotellpersonalen att hon skulle få byta rum. (Först ville de lösa problemet genom att spraya hela rummet och hennes saker med insektsspray, men jag förklarade att det inte skulle vara så hälsosamt att sova i det).

Efter att ha fått det nya rummet skakade hon och Emanuel ur alla sina grejer och la säkert en timme på att se till att de var helt kackerlacksfria. Till slut var de klara och Maggi skulle bara gå på toaletten innan vi skulle spela lite kort. Hon öppnar toalettdörren i det nya rummet och ser en kackerlacka mitt på golvet.

Morgonen efter ska hon ta upp ett klädesplagg ur sin hög med kläder som hon skakat ur kvällen innan och lagt upp högt. Men vad kryper ut från den ”säkra” klädhögen om inte en liten kackerlacka…

Dag 10, Onsdag
Den här dagen åkte vi paragliding över Pokhara och det var en mäktig upplevelse.  Paragliding är som en slags fallskärm och med hjälp av skärmen kan man fånga vindspiraler (termik) och flyga i luften i timtal, precis som fåglar.

Vi åkte bil upp till ett högt berg med utsikt över staden. Vi fick sitta på bilens flak och åkte genom stan med vinden i håret. Uppe på berget träffade vi våra piloter (vi åkte paraglidingen två och två, en styrde och den andra, dvs vi, behövde bara sitta still).

När man startar ska både föraren och passageraren springa utför en brant (som slutade i ett stup) tills vinden tar tag i skärmen och man lyfter. Maggis pilot förklarade att det var viktigt att hon sprang enda tills han sa åt henne att sluta. Man fick inte sätta sig för tidigt. Maggi frågade vad som skulle hända ifall man satte sig för tidigt, ”Then we crash.” sa piloten.

Så vi sprang på ordentligt när vi skulle ge oss iväg. Vinden tog tag i paragliden fort och på mindre än en sekund var jag högt uppe i luften. Jag är väldigt höjdrädd och hade trott att jag skulle vara rädd under flygningen, men det hann jag inte bli. Det tog ingen tid alls innan vi var så högt upp att man inte kände av höjden.

Det var väldigt, väldigt vackert. Vi flög över Pokhara, över bergen och över sjön. Vi fångade vindspiraler och det kittlades i magen när man åkte över lufthål och sjönk några meter. Sammanlagt var jag uppe en timme, men det kändes inte så långt.

Efter en stund i luften började jag må väldigt illa. Vi rörde oss oregelbundet i alla riktningar, plattan jag satt på gungade i sidled och jag visste inte vad jag skulle fokusera blicken på (marken, horisonten eller de andra som paraglidade). Det var länge sen jag varit så åksjuk och efter vi att landat tog det en timme innan jag blev någorlunda okej igen. Men trots det var det en fantastisk upplevelse som jag är glad över att få ha varit med om.

"I'm a birdplane"



Dag 11, torsdag
Torsdag morgon lämnade vi Pokhara och åkte mot Chitwan, en stad i Terai, dvs södra Nepal.

Det är spännande hur Nepal kan rymma så många olika naturtyper. I norra Nepal ligger världens högsta berg, i mitten finns skogar och kullar och i Terai är landet platt, lågt och fullt av djungel. Chitwan är en stor nationalpark med stäpp och floder, där det bland annat bor noshörningar och tigrar.

På vägen mot Chitwan satt vi längst  bak i en lokalbuss utan att kunna se ut eftersom fönstrena satt alldeles för långt ner. Det var det skumpigaste bussresan jag har varit med om. Man lyfte från sätet med rumpan hela tiden. Efter sex timmars bussresa gjorde det väldigt ont att sitta…

När vi kom fram till Chitwan blev vi hämtade till hotellet. Hotellet hette Hotel Parkland och såg ut som taget ur en film från amerikanska södern. Hotellet hade en stor prunkande trädgård, med hängmattor och stolar där man kunde spela kort och lata sig under ledig tid. När vi kom fram fick vi varsitt glas kall lemonad innan vi blev visade till våra rum (som var resans absolut lyxigaste).

Efter lite återhämtning visade guiden runt oss i parken och berättade om Terai och Chitwan. Terai är fuktigt och varmt och förr var hela området fullt av malariamygg. De enda människorna som klarade av att bo i Terai var Tarubefolkningen som sades vara malariaresistenta. (Det berodde på att de byggde sina hus på ett speciellt sätt och åt mycket chili, vitlök och alkohol). Sedan bestämde man sig för att utrota malarian från Terai och använde giftet DDT i väldigt stora mängder. Man lyckades och efter det kunde andra människor också befolka Terai. Tarufolket finns fortfarande kvar och lever på ett liknande sätt även om det numera finns mycket civilisation i Terai.

På kvällen fick vi se ett dansuppträdande från tarubefolkningen. Det var imponerande. I ett dansnummer dansade de runt i en cirkel och höll stora pinnar i händerna. De slog pinnarna mot varandra i en snabb rytm. De var perfekt koordinerade och lyfte sina pinnar för att slå på pinnen hos personen framför, bakom eller brevid sig i varierande mönster. Alla visste precis hur de skulle snurra och hur de skulle hålla upp sin pinne för att de skulle kunna möta en annan pinne utan att slå varandra på händerna eller komma ur rytm. (det känns som att jag lyckades pressa in ordet "pinne" väldigt många gånger i det här stycket)

Efter sista dansnumret fick vi som tittade på komma upp och dansa med dansarna. Vi försökte härma efter deras rörelser så gott det gick och blev helt svettiga. Det var en varm, fuktig och mörk kväll och tarufolkets trummor ekade överallt. Vi dansade i ring,försökte leva oss in i musiken och rörelserna och njöt av stunden.


Dag 12, fredag
Den här morgonen blev vi väckta halv sex, åt frukost sex och började dagens första aktivitet klockan halv sju.

Det första vi gjorde var att åka kanot på en flod i nationalparken och jag trodde att jag skulle dö.

Under hela tiden i Nepal har jag inte oroat mig över att råka illa ut varken när vi åkt taxi med förare som legat alldeles för fort i mötandefilen (och väjt med centimeter i marginal) eller när jag skulle springa ut för ett stup i Pokhara. Men i kanoten i Chitwan fick jag faktiskt dödsångest för en liten stund.

Tanken var alltså att vi skulle åka på krokodilsafari, i jakt på att få syn på de köttätande reptilerna.
Vi satt tio stycken turister i den smalaste kanot jag sett (ca 40 cm bred). Guiden informerade om att det var viktigt att vi satt stilla i båten (ifall vi fick syn på något intressant skulle vi röra ögonen och inte kroppen) och så berättade han om krokodilerna som fanns i floden. Dels kunde vi kanske få se en fiskätande krokodil som kunde bli upp till 5 meter lång. Och dels så fanns ”Massaman crocodile”. Massaman crocodile kan bli 4 meter lång och äter allt som hamnar framför den.

Framför mig i den vingliga båten satt bland annat en turist som tyckte det var roligt att doppa fingrarna i vattnet utanför kanoten och skvätta vatten (jättebra att göra i krokodilvatten). Dessutom satt jag bakom ett spanskt par som inte förstod så bra engelska (och därför inget av det guiden sa) som lutade sig från sida till sida i kanoten för att få bra bilder på fåglarna vid flodkanten. Varenda gång de rörde sig vippade båten till och var centimeter ifrån att välta över.

De första tio minuterna satt jag och lyssnade på mitt hjärta, tänkte på att jag läst om att krokodiler dödar sina byten genom att dränka dem innan de äter upp dem och bad till Gud.

Efter tio minuter blev det långtråkigt och jobbigt att vara panikslagen så då började jag slappna av. Det var väldigt vackert att åka längs med floden. Vi såg solen som fortfarande var på väg upp och många fina fåglar fanns vid flodkanten. Vi åkte förbi en noshörning på kanske 20 meters avstånd som stod och tog sitt morgondopp och iakttog oss ointresserat. Han hade stora fladdrande öron och tuggade tålmodigt på något gräsaktigt. Det var första gången jag tänkt att noshörningar kunde vara söta.

Efter kanotturen tog vi en promenad genom djungeln i jakt på noshörningar och tigrar. Guiden var beväpnad med en pinne ifall de skulle komma för nära. Efter kanotturen orkade jag inte oroa mig för hur pass mycket nytta den pinnen skulle vara till i praktiken. Dessutom lät det så mycket om alla turister att vi nog skrämde bort alla stora djur ändå. Vi såg några vildsvin och hjortar på vägen i alla fall.

Efter djungelpromenaden gick vi till elefantstallen och såg elefanterna. De var fastkedjade med korta kedjor, det gjorde ont i hjärtat att se.

Vi fick se två tvillingelefantungar som var några år gamla och jag klappade en elefantbebis. Jag är numera helt förälskad i elefanter. De är så kloka och ser lite ut som en snäll mormor med rynkor och pepparkaksögon. Samtidigt är de kloka och ömsinta. Så fina djur.

Innan lunch fick jag och Maggi bada med en elefant. För mig var det resans höjdpunkt. Vi satt på en elefant som red ut i floden och sprutade vatten på oss med snabeln. Sedan satte hon sig ned på bakbenen (som en hund) och tippade åt sidan så vi åkte ned i vattnet. Det gjorde hon två gånger och jag tror att hon hade rätt roligt åt oss.

Efter lunch red vi på en annan elefant genom djungeln, vilket är det säkraste sättet att leta efter vilda djur i skogen här. Vi döpte vår elefant till Fladder. Fladder var en av de minsta elefanterna och Maggi var lite besviken till en början (”Vi kommer bli attackerade först bara för att vi sitter på bebiselefanten”), men vi började snabbt gilla vår busiga lilla elefant.

Det var väldigt skumpigt att rida elefant och vi satt inpressade i en liten metallkorg. Alla satt vid varsin hörna och jag och Maggi satt riktade framåt. Killarna satt riktade bakåt och hade fin utsikt över elefantrumpan och blev ihoppressade så fort vi gick i uppförsbackar. Jag tror att jag och Maggi hade det bekvämast ;).

Under turen såg vi två noshörningar som låg och badade i en flod. Det var mamma och barn noshörning och de var så söta. De njöt av vattnet och mamman rullade över på rygg och sprattlade lite med benen. Min syn på noshörningar har förändrats för alltid.

På kvällen stannade vi uppe rätt länge och spelade kort i hotellträdgården, i den stjärnklara och varma kvällen.

Dagen därpå åkte vi tillbaka till Kathmandu igen. Sista dagarna var vi i Thamel och i vår lägenhet i Sinamangal.

På söndag kväll åkte killarna hem och måndag morgon började vardagen för oss igen.


Utsikt från sista kvällen i Pokhara
Stäpp i Chitwan
De mycket smala kanoterna
Herr noshörning 

Krokodil!

Fotspår från tiger




Den här mannen gick fram till alla turister och spelade på sitt gnälliga instrument (samma sorts instrument som en försäljare i Thamel försökte sälja på Maggi) och gick inte vidare till nästa turist förrän han fått pengar.

Risfält


På elefantsafari
Noshörningarna vi såg under elefantturen


Vår Fladder :)




Här satt vi och spelade kort på kvällarna




Solig eftermiddag i hotellträdgården
Cannabis växte lite överallt. De ger cannabis till boskap som behöver lugnas.

Rolig kaktus.
Fantastisk stavning


När vi kom tillbaka till Kathmandu besökte vi resebyrån för att tacka för all hjälp med resan. Vi fick varsin reklam-t-shirt som minne.

Kort uppdate: Nu har vi varit tillbaka i två veckor och jobbar på med projektet. Under dagarna delar vi ut eller bearbetar enkäter. Under kvällarna umgås vi med alla vi kommer sakna när vi åker härifrån och äter vår favoritmat. Vi har faktiskt bokat biljetter hem och kommer hem redan den 22 april (utav lite olika anledningar), så nu ses vi snart!

Kramar!

fredag 5 april 2013

Resdag 4-8

Den här veckan har vi haft mycket jobb och jag har inte hunnit skriva något mer om resan runt i Nepal förrän nu, men nu kommer en till del i alla fall:

Resdag 4-8, vandring
Vi vandrade en femdagarsvandring i Annapurnaområdet, en vandring som klassas som relativt lätt och väldigt vacker.

Första vandringsdagen blev en mjukstart eftersom vi behövde åka bil till vår startpunkt och inte kom dit förrän vid kl elva ungefär. Vi hann vandra i 45 minuter innan det var dags för lunchpaus och sedan ytterligare några timmar efter det.

Under hela vandringen sov och åt vi på tehus som fanns utmed vandringslederna. Standarden var varierande, men det var i alla fall väldigt mysigt. Varje natt fick vi varsitt rum per två personer, även om rummet var avgränsade av tunna masonitskivor och man hörde allt som grannarna sa. Det brukade finnas ca två toaletter och ett till två handfat per tehus, så man fick samsas med de andra gästerna. Och tyvärr var de västerländska toaletterna ovanliga, oftast fick man nöja sig med att toaletterna var hål. Men jag tyckte ändå att det var väldigt mysigt att bo så enkelt, det blev en känsla av gemenskap mellan alla vandrare och kvällarna och morgnarna var väldigt trevliga. Efter middagarna brukade vi sitta och spela kort med vår guide och våra bärare tills det var dags att sova.

Överhuvudtaget trivdes jag väldigt bra med att vandra. På dagarna gick man i vackra landskap och på kvällarna var man trött efter dagen och såg fram emot nästa dags vandring (oftast i alla fall, mot slutet såg man fram emot att få vila upp sig istället).

Andra dagen på vandringen var mycket tuffare än den första. Det var en varm dag och vi började med att klättra upp för 3000 höga stentrappsteg. Det tog några timmar och var tröttande i värmen. Jag brukar tycka att det är jobbigt att gå mer än tre minuter uppför i trappor, så jag blev väldigt svettig och andfådd av den här delen…

Efter vi tagit oss upp för alla trappsteg hade vi fortfarande en del vandring uppåt framför oss innan vi kom fram till byn där vi skulle sova för natten (den vackra bergsbyn Ghorepani).

Tidigt, tidigt på morgonen därpå gick vi upp och vandrade upp till bergstoppen Poon Hill för att se soluppgången. Vi gick upp en stund innan fem, tog på oss pannlamporna och gav oss iväg utan någon frukost. Under 45 minuter vandrade vi 400 meter uppåt i branta stentrappor, till 3210 meters höjd. Höjdökningen, tidpunkten och brist på frukost gjorde att det var en jobbig vandring, men samtidigt tyckte jag om den. Överhuvudtaget tyckte jag under vandringen om att man bara behövde fokusera på att sätta en fot framför den andra och titta på naturen. Ju kämpigare vandringen blev, desto mindre kunde man tänka på andra saker, på det sättet var det väldigt avkopplande att vandra.

Uppe på toppen av Poon Hill var det väldigt kallt och väldigt vackert. Vi hade utsikt över några av världens högsta toppar (flera över 8000 meters höjd). Soluppgången var fin, däremot var det lite molnigt, vilket var tråkigt. Hur som helst var det en härlig upplevelse att andfått och med en kopp te i handen se solen gå upp över Himalaya.

När vi kom ner igen åt vi frukost och lite senare fortsatte vi med dagens vandring. Den här dagen vandrade vi igenom stora rhodedendronskogar och vi såg vattenfall, djungel och höga berg.
Fjärde dagen vandrade vi en lång sträcka och när vi kommit fram kunde vi bada i naturligt varma källor som fanns en halvtimme från vårt tehus.

Sista dagen vandrade vi den kanske längsta sträckan, men eftersom vägen var rakare var det fortfarande enklare än under tidigare dagar med mycket upp och ned. Jag tyckte ändå att den sista vandringsdagen var väldigt väldigt jobbig. Jag hade hunnit få blåsor på fötterna som blev större för varje dag och den sista dagen hade jag nio blåsor på fötterna, den flesta stora som ärtor (jag kände knappt igen mina tår ;p) och då var jag glad att vi tagit en kortare vandring. Däremot är jag i efterhand sugen på att vandra mer och längre. Jag skulle vilja vandra till Annapurna basecamp eller Mount Everest basecamp någon gång, men det får bli vid nästa besök ;).

När vi kom tillbaka till Pokhara på måndagen unnade vi oss en lång dusch, tupplur och riktigt god mat. Dagen därpå var det dags för färgfestival.

Fortsättning följer.







En "cowalo". Vi hade väldigt svårt att förstå skillnaden mellan kor och bufflar (och guiden kunde inte riktigt se skillnad heller), så vi kallade allt för cowalo.






Vackert rhodedendronträd. Röd rhodedendron är Nepals nationalblomma. Den rosa (på bilden) verkar däremot vara vanligare.

Så här såg det ut när vi kom fram till Ghorepani.

Utsikt från Poon Hill


 





Vår guide, Deepak Nepal



Vi hittade lite snö :)

I nyinköpta mössor ;p

I vandringshatt

Vi blev omsprungna av några mulor.. De var jätteduktiga på att sätta hovarna rätt och undvika lösa stenar, väldigt smidigt med tanke på hur stora de är.










Sötis :)








En av blåsorna, fint hjärtformad :p

En av våra goa bärare