Här kommer sista delen av rundresan vi gjorde för några veckor sedan:
Resdag 9, Tisdag
På tisdagen vaknade vi upp i Pokhara och började dagen med att gå på spa. Vi
hade så ont i alla våra muskler efter vandringen så kvällen innan hade vi bokat
in varsin massage.
Massagen gjorde väldigt, väldigt ont. De drog och tryckte
hårt i våra träningsvärksmuskler. Men efteråt kände jag mig lite mjukare så det
gjorde nog lite nytta. Jag och Andreas låg bredvid varandra och blev masserade
av varsin nepalesisk tjej. Andreas massör tryckte hårt på hans rumpa (där
han hade mycket träningsvärk) och sa ”handsome, very handsome boyfriend”. Jag
tyckte det var jätteroligt och Andreas växlade mellan att vara generad och
väldigt smärtpåverkad.
Efter massagen drog vi på oss kläder vi köpt/tagit med oss
speciellt för dagen och gav oss ut på gatorna för att fira Holi. Holi är en
vatten- och färgfestival som firas i hela Nepal (och Indien). Under Holi kastar
alla vatten och färg på varandra. Främlingar kommer fram och gnider in ens
ansikte i färg och säger ”Happy Holi” med ett glatt leende.
Vi hade färgkrig med varandra och resten av Pokharas
befolkning. Det tog inte många minuter innan vi var helt täckta av färg. Jag har fortfarande kvar rester av röd färg i håret (trots att jag faktiskt duschar regelbundet ;p).
Det är svårt att beskriva men det är väldigt häftigt att se
en hel stad förändras till ett stort vatten- och färgkrig. Folk stod på
balkongerna och hällde ut hinkar med färgat vatten på alla som kom förbi. Vi
såg en slags mobb gå på huvudgatan beväpnade med vattenpistoler och färgpulver.
Och alla barn var helt obarmhärtiga.
Dagarna efter Holi hade kyparna på restaurangerna vi åt på
kvar färg i håret och överallt på gatorna såg man gatuhundar och kor med
färggrann päls.
När vi kom tillbaka till hotellet på eftermiddagen åt jag
lite digestivekex till mellanmål. Efter att jag ätit några kex insåg jag att
hela kexpaketet var fullt av små sandmyror i samma färg som kexen…
När Maggi kom in i sitt och Emanuels rum hittade hon en stor
kackerlacka och när hon kollade igenom sina saker såg hon att kackerlackor
krypit in i hennes ryggsäck också. Äcklade övertalade vi hotellpersonalen att
hon skulle få byta rum. (Först ville de lösa problemet genom att spraya hela rummet
och hennes saker med insektsspray, men jag förklarade att det inte skulle vara
så hälsosamt att sova i det).
Efter att ha fått det nya rummet skakade hon och Emanuel ur
alla sina grejer och la säkert en timme på att se till att de var helt
kackerlacksfria. Till slut var de klara och Maggi skulle bara gå på toaletten
innan vi skulle spela lite kort. Hon öppnar toalettdörren i det nya rummet och
ser en kackerlacka mitt på golvet.
Morgonen efter ska hon ta upp ett klädesplagg ur sin hög med
kläder som hon skakat ur kvällen innan och lagt upp högt. Men vad kryper ut
från den ”säkra” klädhögen om inte en liten kackerlacka…
Dag 10, Onsdag
Den här dagen åkte vi paragliding över Pokhara och det var en mäktig
upplevelse. Paragliding är som en slags
fallskärm och med hjälp av skärmen kan man fånga vindspiraler (termik) och
flyga i luften i timtal, precis som fåglar.
Vi åkte bil upp till ett högt berg med utsikt över staden.
Vi fick sitta på bilens flak och åkte genom stan med vinden i håret. Uppe på
berget träffade vi våra piloter (vi åkte paraglidingen två och två, en styrde
och den andra, dvs vi, behövde bara sitta still).
När man startar ska både föraren och passageraren springa
utför en brant (som slutade i ett stup) tills vinden tar tag i skärmen och man
lyfter. Maggis pilot förklarade att det var viktigt att hon sprang enda tills
han sa åt henne att sluta. Man fick inte sätta sig för tidigt. Maggi frågade
vad som skulle hända ifall man satte sig för tidigt, ”Then we crash.” sa
piloten.
Så vi sprang på ordentligt när vi skulle ge oss iväg. Vinden
tog tag i paragliden fort och på mindre än en sekund var jag högt uppe i
luften. Jag är väldigt höjdrädd och hade trott att jag skulle vara rädd under
flygningen, men det hann jag inte bli. Det tog ingen tid alls innan vi var så
högt upp att man inte kände av höjden.
Det var väldigt, väldigt vackert. Vi flög över Pokhara, över
bergen och över sjön. Vi fångade vindspiraler och det kittlades i magen när man
åkte över lufthål och sjönk några meter. Sammanlagt var jag uppe en timme,
men det kändes inte så långt.
Efter en stund i luften började jag må väldigt illa. Vi
rörde oss oregelbundet i alla riktningar, plattan jag satt på gungade i sidled
och jag visste inte vad jag skulle fokusera blicken på (marken, horisonten
eller de andra som paraglidade). Det var länge sen jag varit så åksjuk och
efter vi att landat tog det en timme innan jag blev någorlunda okej igen. Men trots
det var det en fantastisk upplevelse som jag är glad över att få ha varit med
om.
|
"I'm a birdplane" |
Dag 11, torsdag
Torsdag morgon lämnade vi Pokhara och åkte mot Chitwan, en stad i Terai, dvs
södra Nepal.
Det är spännande hur Nepal kan rymma så många olika
naturtyper. I norra Nepal ligger världens högsta berg, i mitten finns skogar
och kullar och i Terai är landet platt, lågt och fullt av djungel. Chitwan är
en stor nationalpark med stäpp och floder, där det bland annat bor noshörningar
och tigrar.
På vägen mot Chitwan satt vi längst bak i en lokalbuss utan att kunna se ut
eftersom fönstrena satt alldeles för långt ner. Det var det skumpigaste
bussresan jag har varit med om. Man lyfte från sätet med rumpan hela tiden.
Efter sex timmars bussresa gjorde det väldigt ont att sitta…
När vi kom fram till Chitwan blev vi hämtade till hotellet.
Hotellet hette Hotel Parkland och såg ut som taget ur en film från amerikanska
södern. Hotellet hade en stor prunkande trädgård, med hängmattor och stolar där
man kunde spela kort och lata sig under ledig tid. När vi kom fram fick vi
varsitt glas kall lemonad innan vi blev visade till våra rum (som var resans
absolut lyxigaste).
Efter lite återhämtning visade guiden runt oss i parken och
berättade om Terai och Chitwan. Terai är fuktigt och varmt och förr var hela området fullt
av malariamygg. De enda människorna som klarade av att bo i Terai var
Tarubefolkningen som sades vara malariaresistenta. (Det berodde på att de
byggde sina hus på ett speciellt sätt och åt mycket chili, vitlök och alkohol).
Sedan bestämde man sig för att utrota malarian från Terai och använde giftet
DDT i väldigt stora mängder. Man lyckades och efter det kunde andra människor
också befolka Terai. Tarufolket finns fortfarande kvar och lever på ett
liknande sätt även om det numera finns mycket civilisation i Terai.
På kvällen fick vi se ett dansuppträdande från
tarubefolkningen. Det var imponerande. I ett dansnummer dansade de runt i en
cirkel och höll stora pinnar i händerna. De slog pinnarna mot varandra i en
snabb rytm. De var perfekt koordinerade och lyfte sina pinnar för att slå på
pinnen hos personen framför, bakom eller brevid sig i varierande mönster. Alla
visste precis hur de skulle snurra och hur de skulle hålla upp sin pinne för
att de skulle kunna möta en annan pinne utan att slå varandra på händerna eller
komma ur rytm. (det känns som att jag lyckades pressa in ordet "pinne" väldigt många gånger i det här stycket)
Efter sista dansnumret fick vi som tittade på komma upp och
dansa med dansarna. Vi försökte härma efter deras rörelser så gott det gick och blev helt
svettiga. Det var en varm, fuktig och mörk kväll och tarufolkets trummor ekade
överallt. Vi dansade i ring,försökte leva oss in i musiken och rörelserna och
njöt av stunden.
Dag 12, fredag
Den här morgonen blev vi väckta halv sex, åt frukost sex och började dagens
första aktivitet klockan halv sju.
Det första vi gjorde var att åka kanot på en flod i
nationalparken och jag trodde att jag skulle dö.
Under hela tiden i Nepal har jag inte oroat mig över att råka illa ut varken när vi åkt taxi med förare som legat alldeles för
fort i mötandefilen (och väjt med centimeter i marginal) eller när jag skulle
springa ut för ett stup i Pokhara. Men i kanoten i Chitwan fick jag faktiskt
dödsångest för en liten stund.
Tanken var alltså att vi skulle åka på krokodilsafari, i
jakt på att få syn på de köttätande reptilerna.
Vi satt tio stycken turister i den smalaste kanot jag sett
(ca 40 cm bred). Guiden informerade om att det var viktigt att vi satt stilla i
båten (ifall vi fick syn på något intressant skulle vi röra ögonen och inte
kroppen) och så berättade han om krokodilerna som fanns i floden. Dels kunde vi
kanske få se en fiskätande krokodil som kunde bli upp till 5 meter lång. Och
dels så fanns ”Massaman crocodile”. Massaman crocodile kan bli 4 meter lång och
äter allt som hamnar framför den.
Framför mig i den vingliga båten satt bland annat en turist
som tyckte det var roligt att doppa fingrarna i vattnet utanför kanoten och
skvätta vatten (jättebra att göra i krokodilvatten). Dessutom satt jag bakom ett spanskt par som inte förstod så bra
engelska (och därför inget av det guiden sa) som lutade sig från sida till sida
i kanoten för att få bra bilder på fåglarna vid flodkanten. Varenda gång de
rörde sig vippade båten till och var centimeter ifrån att välta över.
De första tio minuterna satt jag och lyssnade på mitt
hjärta, tänkte på att jag läst om att krokodiler dödar sina byten genom att
dränka dem innan de äter upp dem och bad till Gud.
Efter tio minuter blev det långtråkigt och jobbigt att vara
panikslagen så då började jag slappna av. Det var väldigt vackert att åka längs
med floden. Vi såg solen som fortfarande var på väg upp och många fina fåglar fanns
vid flodkanten. Vi åkte förbi en noshörning på kanske 20 meters avstånd som
stod och tog sitt morgondopp och iakttog oss ointresserat. Han hade stora
fladdrande öron och tuggade tålmodigt på något gräsaktigt. Det var första
gången jag tänkt att noshörningar kunde vara söta.
Efter kanotturen tog vi en promenad genom djungeln i jakt på
noshörningar och tigrar. Guiden var beväpnad med en pinne ifall de skulle komma
för nära. Efter kanotturen orkade jag inte oroa mig för hur pass mycket nytta
den pinnen skulle vara till i praktiken. Dessutom lät det så mycket om alla
turister att vi nog skrämde bort alla stora djur ändå. Vi såg några vildsvin
och hjortar på vägen i alla fall.
Efter djungelpromenaden gick vi till elefantstallen och såg
elefanterna. De var fastkedjade med korta kedjor, det gjorde ont i hjärtat att
se.
Vi fick se två tvillingelefantungar som var några år gamla
och jag klappade en elefantbebis. Jag är numera helt förälskad i elefanter. De är så kloka och
ser lite ut som en snäll mormor med rynkor och pepparkaksögon. Samtidigt är de
kloka och ömsinta. Så fina djur.
Innan lunch fick jag och Maggi bada med en elefant. För mig
var det resans höjdpunkt. Vi satt på en elefant som red ut i floden och
sprutade vatten på oss med snabeln. Sedan satte hon sig ned på bakbenen (som en
hund) och tippade åt sidan så vi åkte ned i vattnet. Det gjorde hon två gånger
och jag tror att hon hade rätt roligt åt oss.
Efter lunch red vi på en annan elefant genom djungeln,
vilket är det säkraste sättet att leta efter vilda djur i skogen här. Vi döpte
vår elefant till Fladder. Fladder var en av de minsta elefanterna och Maggi var
lite besviken till en början (”Vi kommer bli attackerade först bara för att vi
sitter på bebiselefanten”), men vi började snabbt gilla vår busiga lilla elefant.
Det var väldigt skumpigt att rida elefant och vi satt
inpressade i en liten metallkorg. Alla satt vid varsin hörna och jag och Maggi
satt riktade framåt. Killarna satt riktade bakåt och hade fin utsikt över
elefantrumpan och blev ihoppressade så fort vi gick i uppförsbackar. Jag tror
att jag och Maggi hade det bekvämast ;).
Under turen såg vi två noshörningar som låg och badade i en
flod. Det var mamma och barn noshörning och de var så söta. De njöt av vattnet
och mamman rullade över på rygg och sprattlade lite med benen. Min syn på
noshörningar har förändrats för alltid.
På kvällen stannade vi uppe rätt länge och spelade kort i hotellträdgården, i den stjärnklara och varma kvällen.
Dagen därpå åkte vi tillbaka till Kathmandu igen. Sista
dagarna var vi i Thamel och i vår lägenhet i Sinamangal.
På söndag kväll åkte killarna hem och måndag morgon började
vardagen för oss igen.
|
Utsikt från sista kvällen i Pokhara |
|
Stäpp i Chitwan |
|
De mycket smala kanoterna |
|
Herr noshörning |
|
Krokodil! |
|
Fotspår från tiger |
|
Den här mannen gick fram till alla turister och spelade på sitt gnälliga instrument (samma sorts instrument som en försäljare i Thamel försökte sälja på Maggi) och gick inte vidare till nästa turist förrän han fått pengar. |
|
Risfält |
|
På elefantsafari |
|
Noshörningarna vi såg under elefantturen |
|
Vår Fladder :) |
|
Här satt vi och spelade kort på kvällarna |
|
Solig eftermiddag i hotellträdgården |
|
Cannabis växte lite överallt. De ger cannabis till boskap som behöver lugnas. |
|
Rolig kaktus. |
|
Fantastisk stavning |
|
När vi kom tillbaka till Kathmandu besökte vi resebyrån för att tacka för all hjälp med resan. Vi fick varsin reklam-t-shirt som minne. |
Kort uppdate: Nu har vi varit tillbaka i två veckor och jobbar på med projektet. Under dagarna delar vi ut eller bearbetar enkäter. Under kvällarna umgås vi med alla vi kommer sakna när vi åker härifrån och äter vår favoritmat. Vi har faktiskt bokat biljetter hem och kommer hem redan den 22 april (utav lite olika anledningar), så nu ses vi snart!
Kramar!