(Onsdag, 17/4)
Igår lyckades vi äntligen dela ut de sista enkäterna så nu har vi fått över
1000 enkäter som vi kan använda i projektet. Det känns jättebra :). Vi har
mycket jobb kvar med dem innan vi åker på lördag (kodning och inskrivning), men
det känns rimligt och vi kommer nog kunna ta ledigt sista dagen i alla fall.
Det har varit mycket krångligare än vi tänkt att få in de enkäterna, framför
allt har det varit svårt att planera in enkätutdelningarna.
När vi kom tillbaka från runtresan för två och en halv vecka sedan var vi
peppade på att börja jobba. Vi ville samla in 6-700 enkäter på två veckor och
tänkte att det inte borde bli allt för svårt att ordna det. Vi hade bestämt
möte med vår handledare på måndagen, inplanerat sedan två veckor tillbaka, och
såg fram emot att planera utdelningarna.
Måndag morgon gick vi till sjukhuset för att träffa handledaren, men vi
kunde inte hitta honom någonstans. På eftermiddagen fick vi äntligen tag på
honom. ”Eh, Helena, ehm, I am on leave for this week”.
Till slut bestämde vi ändå att vi skulle träffa honom på tisdag förmiddag,
på ett ställe en bit ifrån området där vi bor. Vi fick dessutom veta att det
var väldigt viktigt för vårt projekt att vi gick till sjukhuset och hämtade ett
brev och sedan gav det till honom när vi träffades.
På kvällen var vi lite frustrerade över att det verkade besvärligt att
komma igång med projektet, men vi hoppades i alla fall på att brevet vi skulle
hämta skulle innehålla någon bra information till projektet (till exempelvis
någon information om de olika skolorna vi skulle besöka).
Tisdag morgon gick vi till sjukhuset för att hämta upp det mystiska brevet,
men ingen i receptionen verkade ha hört talas om det. Det gick inte heller att
komma fram till handledaren när vi ringde.
När vi väntat ett tag började vi inse att vi inte skulle hinna i tid
till mötet med handledaren om vi behövde vänta på brevet så mycket längre,
eftersom stället vi skulle möta honom på låg så långt bort. Emma och Niko
skulle följa med och träffa handledaren, så Maggi sa till dem att de skulle
kunna gå dit i förväg och förklara att vi var på väg.
Efter en stund fick tag på handledaren i telefon och han kunde förklara för
receptionistkillen vad det är för brev han menade. Sedan sa han att, just det,
jag kommer inte hinna träffas idag, vid tar det imorn kl 7 istället. Då hade vi
egentligen planerat att dela ut enkäter på ett college, men när vi försökte
förklara det sa han att vi skulle avboka det mötet och träffa honom istället.
När han lagt på hade Emma och Niko alltså redan börjat gå mot stället där
vi skulle möta handledaren (det är 45 minuters promenad) och svarade inte när
vi försökte ringa och säga åt dem att vända. Så Maggi rusade iväg och tänkte
försökte springa ikapp dem.
Kvar står jag i receptionen och ser på när killen i receptionen letar efter
brevet. Till slut verkar han hitta det och räcker fram något till mig. Han
räcker fram ett A4-papper som är tomt förutom att ”Katmandu Medical College”
står överst på sidan.
Först stod jag bara och stirrade på det tomma pappret och tänkte att nu
drömmer jag. Vilken absurd dröm. Sedan ringde jag handledaren igen och han
intygar att jag fått rätt brev från killen. ”But, Subhash” sa jag desperat,
”it’s a blank page!!”.
”I know.” sa han. ”Bring it tomorrow.”
Dagen efter gick vi upp jättetidigt och tog taxi till platsen där vi ska
möta honom. Kvart över sju hade han fortfarande inte kommit och när vi ringde
förklarade han att han skjutsade en vän till flygplatsen och skulle komma inom
en kvart. Tio i åtta kom han till slut och då började turen vända för oss.
Han hade med sig en vän som hade kontakter på många skolor och tillsammans
planerade vi in vilka skolor vi skulle besöka. Vi åt lite god mat ihop och hade
det trevligt. Missförstå mig inte när jag klagar på vår handledares förmåga att
passa tider, han är en av de mest hjälpsamma och snällaste människor jag har
träffat. Han råkar bara ha samma egenskaper som alla andra nepaleser när det
gäller planering och tidspassning.
Det visade sig även att den tomma sidan var ett brevhuvud som han behöver
för att kunna skriva till ett college vi eventuellt ska besöka.
Efterföljande en och en halv veckorna gick det bra med enkätutdelningarna.
Det vill säga, många av utdelningarna sköts fram lite pga strejker, holidays
eller okända anledningar, men vi lyckades ändå få ut ca 350 enkäter och visste
att vi skulle kunna få dela ut 150 stycken till snart.
Vi har haft som mål att dela ut enkäter till fem olika
utbildningskategorier för att få ett så generellt resultat som möjligt och
hittills hade vi fått tag på fyra (medicin, data, socialkunskap och
management). Nu behövde vi alltså dela ut 200 enkäter till en femte
utbildningskategori och sedan skulle vi vara klara.
Sedan någon månad tillbaka hade vi bestämt med Subhash att den femte
kategorin skulle vara konststudenter (Art students). Men tydligen hade vi
missuppfattat varandra. I Nepal är ”Art students” i Nepal är studenter som
läser ämnen som socialkunskap, engelska eller psykologi med flera och det som
vi kallar konststudenter kallas för ”Fine Art Students” och är alldeles för få
och utspridda för att de ska kunna gå att ha med i studien.
Eftersom vi redan hade delat ut enkäter till studenter som läser
socialkunskap och engelska behövde vi hitta en helt annan kategori att dela ut
till. Vi tänkte att juridikstudenter skulle vara en bra grupp.När vi bestämt
oss för den gruppen och bett om hjälp med att ordna så att vi kan dela ut till
dem tittar Subhash på oss och säger ”Don’t worry. I’ll fix it.”
På söndagen, fyra dagar senare, hade vi i alla fall börjat oroa oss så pass
mycket att vi ringde honom för att höra hur det går. Vi visse att vi var
tvungna att dela ut alla enkäter inom de närmsta två dagarna för att få tid att
bearbeta dem. Subhash blev förvånad när vi ringde och sa att han inte kollat
upp det där med juridiken än...
Några timmar senare ringde han i alla fall tillbaka och gav oss numret till
en kontaktperson på skolan (jag kallar henne M så blir det lättare att hänga
med) som skulle hjälpa oss när vi kom dit.
Så på måndag åkte vi till juridikskolan i hopp om att få dela ut våra sista
enkäter. Väl inne på administrationen frågade vi om någon känner till namnet,
M, som vi fick från handledaren. Vi sa att hon antagligen var en lärare eller
jobbar i receptionen, men ingen hade hört talas om henne.
Till slut kollade någon upp henne och det visade sig att hon är elev på
skolan, med andra ord kan hon inte hjälpa oss särskilt mycket (här börjar vi
bli frustrerade på vår handledare).
Vi lyckades i alla fall få tag på rektorn på skolan och frågade om vi kunde
få dela ut enkäter till 200 av hans studenter. Vi bestämde att vi skulle gå
till M:s klass direkt och sedan dela ut till resten av studenterna vi behövde
dagen efter.
När vi kom in i M:s klass tänkte vi att vi gått fel först. De flesta av
studenterna var över 35 år gamla, och i efterhand bestämde vi att vi inte
skulle kunna använda de enkäterna. Bättre lycka nästa gång tänkte vi när vi kom
hem, och laddade om inför nästa dag då vi skulle träffa rektorn kl 7 och
bestämma om resten av utdelningarna.
På tisdagen gick upp klockan halv sex och åt lite skorpor istället för att
laga frukost, så att vi skulle hinna i tid till juridikskolan. Men när vi kom
till dit fick vi reda på att rektorn inte skulle komma förrän kl tio och att vi
fick vänta till dess…
Vi letade runt efter någon annan som kunde hjälpa oss och efter två timmar
fick vi tag på en klass att dela ut till. Det var också en vuxenklass, så vi
fick utesluta några stycken, som var över 30 år (vår övre åldersgräns).
Efter det behövde vi fortfarande få tag på fler studenter för att bli klara
och frågade runt om hur vi skulle göra för att få tag på klasserna med yngre
juridikstudenter. Efter ett tag fick vi träffa en koordinator som var ansvarig
för de studenterna.
Med honom hade vi ett av de mest frustrerande samtal vi haft någonsin. Han
var väldigt ovillig att hjälpa oss överhuvudtaget och sa att vårt ämne var så
pass känsligt att ingen skulle vilja svara. Men efter en kvarts diskussion gav
han i alla fall med sig (antagligen eftersom rektorn redan godkänt studien så
det var inte så mycket han kunde säga egentligen). Vi bestämde att vi skulle
komma tillbaka kl 11.45 för att med hans hjälp dela ut till de yngre klasserna.
Eftersom vi hade slösat en del enkäter på för gamla studenter så hade vi
inte tillräckligt med enkäter för att kunna dela ut till alla kl 11.45. Så
klockan tio rusade vi ut från skolan, högg tag i en taxi och åkte till ett
tryckeri. Där bad vi så snällt vi kunde att de skulle trycka 120 enkäter åt oss
på en timme istället för på ett dygn, som de brukar ta på sig. De såg nog vår desperation och sa att det skulle gå att ordna.
Lättade slängde vi i oss lite lunch medan vi väntade och hann sedan tillbaka
till skolan med tillräckligt många enkäter i väskan.
Kl 11.45 var koordinatorn som vi skulle mött självklart inte där. Det var
han inte kl 11.55 heller och eftersom vi var tvungna att få tag på eleverna
innan de slutade kl tolv bad vi om hjälp av en annan kvinna från
administrationen istället. Hon var väldigt hjälpsam och mellan tolv och halv
två lyckades vi äntligen dela ut våra sista enkäter.
I väntan mellan två av utdelningarna satt vi i receptionen och fördrev
tiden. Då kom koordinatorn som egentligen skulle ha träffat oss kvart i tolv
förbi. Han svepte blicken över oss utan att visa att han såg oss, blängde
fientligt på kvinnan som hjälpt oss med utdelningen, gick in till sitt kontor
och stängde igen dörren. Efter allt som hänt under dagen orkade vi inte göra
annat än att skratta.
När vi till slut kom iväg från colleget hade vi varit där i sju timmar och
var så matta och trötta. Vi unnade oss god fransk mat på kvällen, för att fira
att utdelningarna var klara. Och jag somnade så fort jag stängde ögonen den
kvällen.
Idag har vi kodat och skrivit in en del av enkäterna och det ska vi
fortsätta med imorn.
Just nu längtar vi faktiskt hem, jag och Maggi. Mycket av sakerna vi
försökt vänja oss vid här blir plötsligt jobbiga nu när vi vet att det är så
kort tid kvar tills när vi kommer hem. Vi irriterar oss extra mycket på
maskarna i badrummet (de kommer hela tiden tillbaka trots att vi försöker döda
så många vi kan), den ruttna doften från vattnet i köket, trafiken och smutsen
i Kathmandu och allt ohygieniskt på restaurangerna. Jag tycker det är skönt att
längta tillbaka till Sverige, så att det inte blir för jobbigt att åka
härifrån. Men jag kommer att sakna Nepal och människorna jag mött här. Det har
varit en fantastisk upplevelse att få lära känna ett land lite bättre och jag
är förtrollad av livet här.
Haha, nu måste jag nog lägga mig, innan jag somnar på datorn.
God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar