Resdag 4-8

Den här veckan har vi haft mycket jobb och jag har inte hunnit skriva något mer om resan runt i Nepal förrän nu, men nu kommer en till del i alla fall:

Resdag 4-8, vandring

Vi vandrade en femdagarsvandring i Annapurnaområdet, en vandring som klassas som relativt lätt och väldigt vacker.

Första vandringsdagen blev en mjukstart eftersom vi behövde åka bil till vår startpunkt och inte kom dit förrän vid kl elva ungefär. Vi hann vandra i 45 minuter innan det var dags för lunchpaus och sedan ytterligare några timmar efter det.

Under hela vandringen sov och åt vi på tehus som fanns utmed vandringslederna. Standarden var varierande, men det var i alla fall väldigt mysigt. Varje natt fick vi varsitt rum per två personer, även om rummet var avgränsade av tunna masonitskivor och man hörde allt som grannarna sa. Det brukade finnas ca två toaletter och ett till två handfat per tehus, så man fick samsas med de andra gästerna. Och tyvärr var de västerländska toaletterna ovanliga, oftast fick man nöja sig med att toaletterna var hål. Men jag tyckte ändå att det var väldigt mysigt att bo så enkelt, det blev en känsla av gemenskap mellan alla vandrare och kvällarna och morgnarna var väldigt trevliga. Efter middagarna brukade vi sitta och spela kort med vår guide och våra bärare tills det var dags att sova.

Överhuvudtaget trivdes jag väldigt bra med att vandra. På dagarna gick man i vackra landskap och på kvällarna var man trött efter dagen och såg fram emot nästa dags vandring (oftast i alla fall, mot slutet såg man fram emot att få vila upp sig istället).

Andra dagen på vandringen var mycket tuffare än den första. Det var en varm dag och vi började med att klättra upp för 3000 höga stentrappsteg. Det tog några timmar och var tröttande i värmen. Jag brukar tycka att det är jobbigt att gå mer än tre minuter uppför i trappor, så jag blev väldigt svettig och andfådd av den här delen…

Efter vi tagit oss upp för alla trappsteg hade vi fortfarande en del vandring uppåt framför oss innan vi kom fram till byn där vi skulle sova för natten (den vackra bergsbyn Ghorepani).

Tidigt, tidigt på morgonen därpå gick vi upp och vandrade upp till bergstoppen Poon Hill för att se soluppgången. Vi gick upp en stund innan fem, tog på oss pannlamporna och gav oss iväg utan någon frukost. Under 45 minuter vandrade vi 400 meter uppåt i branta stentrappor, till 3210 meters höjd. Höjdökningen, tidpunkten och brist på frukost gjorde att det var en jobbig vandring, men samtidigt tyckte jag om den. Överhuvudtaget tyckte jag under vandringen om att man bara behövde fokusera på att sätta en fot framför den andra och titta på naturen. Ju kämpigare vandringen blev, desto mindre kunde man tänka på andra saker, på det sättet var det väldigt avkopplande att vandra.

Uppe på toppen av Poon Hill var det väldigt kallt och väldigt vackert. Vi hade utsikt över några av världens högsta toppar (flera över 8000 meters höjd). Soluppgången var fin, däremot var det lite molnigt, vilket var tråkigt. Hur som helst var det en härlig upplevelse att andfått och med en kopp te i handen se solen gå upp över Himalaya.

När vi kom ner igen åt vi frukost och lite senare fortsatte vi med dagens vandring. Den här dagen vandrade vi igenom stora rhodedendronskogar och vi såg vattenfall, djungel och höga berg.

Fjärde dagen vandrade vi en lång sträcka och när vi kommit fram kunde vi bada i naturligt varma källor som fanns en halvtimme från vårt tehus.

Sista dagen vandrade vi den kanske längsta sträckan, men eftersom vägen var rakare var det fortfarande enklare än under tidigare dagar med mycket upp och ned. Jag tyckte ändå att den sista vandringsdagen var väldigt väldigt jobbig. Jag hade hunnit få blåsor på fötterna som blev större för varje dag och den sista dagen hade jag nio blåsor på fötterna, den flesta stora som ärtor (jag kände knappt igen mina tår ;p) och då var jag glad att vi tagit en kortare vandring. Däremot är jag i efterhand sugen på att vandra mer och längre. Jag skulle vilja vandra till Annapurna basecamp eller Mount Everest basecamp någon gång, men det får bli vid nästa besök ;).

När vi kom tillbaka till Pokhara på måndagen unnade vi oss en lång dusch, tupplur och riktigt god mat. Dagen därpå var det dags för färgfestival.

Fortsättning följer.

En "cowalo". Vi hade väldigt svårt att förstå skillnaden mellan kor och bufflar (och guiden kunde inte riktigt se skillnad heller), så vi kallade allt för cowalo.

Vackert rhodedendronträd. Röd rhodedendron är Nepals nationalblomma. Den rosa (på bilden) verkar däremot vara vanligare.

Så här såg det ut när vi kom fram till Ghorepani.

Utsikt från Poon Hill

 

Vår guide, Deepak Nepal

Vi hittade lite snö :)

I nyinköpta mössor ;p

I vandringshatt

Vi blev omsprungna av några mulor.. De var jätteduktiga på att sätta hovarna rätt och undvika lösa stenar, väldigt smidigt med tanke på hur stora de är.

Sötis :)

En av blåsorna, fint hjärtformad :p

En av våra goa bärare

Resdag 1-3

Nu är jag tillbaka i lägenheten efter en underbar resa runt i Nepal. Idag har vi börjat på projektet igen så smått och ikväll firade vi att vi på dagen gått halva läkarutbildningen och att Michaela fyllde år. Vi firade med italiensk mat och hade det väldigt mysigt.

Jag tänkte att jag skulle skriva ett jättelångt inlägg om allt som har hänt under resan, men jag tror att det blir för mycket på en gång, så jag skriver en liten bit i taget istället.

I måndags för två veckor sedan åkte jag och Maggi till flygplatsen och väntade på att Andreas och Emanuel skulle komma. Vi stod och väntade i säkert en och en halv timme och blev hela tiden jätteglada när vi såg någon som liknade dem och sedan jättebesvikna när det inte var dem (mot slutet blev vi desperata och började inbilla oss att alla med vit hud och kort hår vi såg på håll skulle kunna vara Andreas eller Emanuel, ganska många tanter och kulmagade gubbar fick längtansfulla blickar från oss på avstånd…).

När de väl kom åkte vi till Thamel där vi bokat hotell för två nätter. Under måndag kväll och tisdag åt vi massvis med god mat i Thamel (Kathmandus turistdel), handlade souvenirer och turistade i största allmänhet. Det var kul att uppleva Thamel med deras ögon, för oss har det ju hunnit bli vardag. Framför allt var det kul att umgås med dem igen och visa upp vårt Kathmandu. Vi hann förbi lägenheten en stund på tisdagen och kunde visa upp Sinamangal (området) och boendet.

På onsdag morgon blev vi upphämtade vid hotellet av guiden vi skulle ha under vandringen och lotsade till bussen som skulle ta oss till Pokhara. Allt vi gjorde under vår rundresa i Nepal hade vi bokat genom samma resebyrå så genom hela resan var det alltid någon som hämtade upp oss när vi skulle transportera oss någonstans, det kändes väldigt lyxigt (och lite bortskämt).

På vägen till Pokhara stannade vi för tre timmars rafting (forsränning). Det var jätteroligt i början. Vi satt åtta personer i en gummibåt. Fyra kinesiska kvinnor som var väldigt högljudda och inte kunde ro i takt, och så vi. Vattnet var stundvis lugnt och stundvis skummande och vi hann bli genomblöta allihopa. Efter lite mer en två timmar började vi bli väldigt hungriga och frusna (och lite uttråkade över att floden aldrig tog slut…) men innan det hade vi jätteroligt. Jag har verkligen saknat vatten och natur så det var skönt att uppleva det igen.

Vägen från raftingen till Pokhara åkte vi i lokalbuss. Vi satt inklämda längst bak och kunde varken röra benen eller se ut (knappt). Men det var en upplevelse i alla fall och vi uppskattade att kunna andas frisk luft och röra på oss när vi kom fram till Pokhara.

Pokhara är Nepals näst största stad och väldigt olik Kathmandu. Luften är renare och gatorna är nästan fria från skräp (det finns massa papperskorgar i Pokhara till skillnad från i Kathmandu där gatorna är täckta med sopor). Precis vid staden ligger en stor, vacker sjö och på håll ser man några av världens högsta berg. 

På kvällen åt vi italienskt och gick sen långsamt tillbaka mot hotellet. Det var stjärnklart och fortfarande varmt ute, man hörde vattnet i bakgrunden och det var nästan fullmåne. Det kändes precis som en kväll vid medelhavet och vi njöt av att vara på semester.

Fortsättning följer.

Våra efterlängtade

Under raftingen

Finingar :)

Lite resfeber

Det här är förhoppningsvis sista inlägget på lite mer än två veckor (ifall jag inte hittar ett internetcafé någonstans). Imorgon hoppas vi på att äntligen få dela ut enkäter och i såna fall kommer vi försöka rätta så många som möjligt av dem innan måndag. Och på måndag kommer äntligen Andreas och Emanuel!!! (Jag är överexalterad och känner mig lite som en Jack Russell på speed)

Det ska bli helt underbart att träffa Andreas igen, dessutom ser jag fram emot alla utflykter vi ska göra. Så här har vi planerat:

Måndag och tisdag (18-19/3): Turista och äta god mat i Thamel, Kathmandus turistområde. Bo på hotell.

Onsdag (20/3): Åka buss till Pokhara, en väldigt vacker stad väster om Kathmandu. (se googlad bild) På vägen till Pokhara ska vi stanna för tre timmars rafting/forsränning.

Pokhara

Torsdag till måndag (21-25/3): Vandring i Himalaya. Vi ska vandra en femdagarsvandring i Annapurnaområdet. Vi har hört att det ska vara ett väldigt vackert område med rhodedendronskogar på de lägre höjderna och mäktiga bergstoppar på de högre.

Tisdag (26/3): Vara i Pokhara. Den 26e mars är det Holi, en festival som firas i hela Nepal. Festivalen firas genom att man kastar vatten och färger på varandra (om man googlar bilder på ”Holi, nepal” får man många roliga träffar) och vi hoppas på att vara med i vatten- och färgkriget på gatorna.

Onsdag (27/3): Åka paragliding i Pokhara. Vi kommer vara i luften en timme och jag ser fram emot att se bergen och sjön från höjd. (Däremot är jag väldigt höjdrädd så vi får se hur jag känner mig när det är dags).

Torsdag till lördag (28-30/3): Bo i Chitwan, vilket är en nationalpark i södra Nepal känd för sina tigrar och noshörningar. Där ska vi bland annat paddla, rida elefant och se lokala dansshower.

Söndag (31/3): Sista dagen tänkte vi vara i Sinamangal (där vi bor) så att de får se hur vårt vardagsliv ser ut (det blir ju inte så mycket av det annars…).

Vi har svårt att förstå att det bara är två dagar kvar nu. När vi kom hit kändes det som evigheter innan det skulle bli 18e mars. 

Idag ska vi packa och handla det sista inför resan. Imorn hoppas vi verkligen att vi äntligen får dela ut några enkäter. Vi gick upp tidigt både onsdag, torsdag och fredag i väntan på att få dela ut dem, men kunde inte göra det eftersom skolan knappt haft några elever eller lärare pga strejker av olika slag. De här två veckorna har vi haft fyra olika strejker pga bensinen, gaspriserna, skolbusschafförernas arbetsvillkor och den nya premiärministern (om vi har förstått det rätt, många i Nepal har ingen aning om varför det är strejk, de är bara glada för att slippa gå till jobbet). Idag behöver vi i alla fall inte vara oroliga för att inte få tag på en taxi pga strejk. Det är aldrig strejk på lördagar för att, som vår hyresvärd förklarade, många i Nepal behöver ändå inte jobba då, så det vore onödigt.

Vi hörs snart igen, många kramar så länge! :) 

Spridda tankar

Det är tidig morgon här, en stund efter 6, men igår var jag helt utmattad och la mig klockan åtta så idag vaknade jag sex och var både pigg och hungrig.

Den senaste veckan har jag vaknat en timme tidigare än de andra och legat och oroat mig över något. Packlistor, projektet eller ekonomi. Jag vet inte varför egentligen. Det är en ovana jag har, att oroa mig, och egentligen har jag blivit bättre på att inte oroa mig den här terminen. Det är onödigt att oroa sig i ett land som Nepal, där mycket skulle kunna gå fel men allt löser sig ändå.

Så jag vet inte vad det har varit med den här veckan.

Jag har gjort listor över det jag ska tänka på för resan nästa vecka, vi jobbar på så gott vi kan och jag har till och med gjort en budget som jag har hållt en vecka (det är jag helt fascinerad över :p). Så egentligen har jag inte ens något att vara orolig för. Jag kanske börjar bli rastlös. Och saknar Andreas.

Idag är i alla fall första morgonen på ett tag som jag bara känner mig lugn och glad. Det är fortfarande relativt tyst utanför. Lite fågelkvitter och några bilar. Jag älskar tidiga morgnar i Nepal, under dagarna är det så mycket liv och det är skönt att vara uppe och se när staden vaknar.

Snart kommer jag börja höra de vanliga morgonljuden. Grannen ovanför kommer ringa i en klocka under sin morgonbön, en gårdsförsäljare kommer komma med sin cykel och skrika ”EEEEEEEEEEEPAAA” (eller något liknande ;p), barnen kommer börja leka utanför oss (deras favorit är att sitta på styret på en alldeles för liten och gammal cykel och åka skrikande ner för en liten backe utanför vårt fönster…), någon kommer kanske börja banka på stålrör (händer bara vissa morgnar) och tutandet kommer börja på riktigt. Jag har börjat gilla ljuden och ser dem som Kathmandus sätt att säga ”god morgon, du har väl inte missat att det är en ny dag nu?”.

Idag kommer vi kanske få dela ut enkäter, men vi får se hur det blir med det. Vi gick upp tidigt igår och skulle dela ut enkäter till ett college, men när vi kom dit var det knappt några där eftersom skolbussarna tydligen strejkade. Bättre lycka idag, eller imorn ;).

Jag och Maggi har börjat planera för vad vi ska göra efter Nepal. Vi har tänkt åka från Nepal i slutet av april och komma hem i mitten av maj. Därimellan tänkte vi flyga till Malaysia och Bali. Stränder, dans och vacker natur – det kommer bli helt underbart ;).

Snart ska vi åka runt i Nepal två veckor med Andreas och Emanuel och därefter har vi lite mindre än en månad kvar i Kathmandu. Det har verkligen gått fort. Men å andra sidan har vi bara varit här en månad, så vi har ju mer än hälften kvar.

Jag tänker att det får vara bra med grubblandet för nu. Det ska bli spännande att se vad som händer idag. Projektjobb och träning kanske.

Men först ska jag äta frukost.

Tempel, bio och statistik

Jag har skrivit på det här blogginlägget lite av och till sedan i fredags men inte hunnit få klart det, så det blev ett väldigt långt inlägg. Förlåt för det :p. (Man kan ta en fikapaus i mitten om man vill)

Fredag
Jag, Emma och Maggi gick på bio och såg en indisk film på kvällen. Det var mysigt med en tjejkväll och vi hade jätteroligt åt filmen.  Filmen var inte särskilt bra egentligen, och vi förstod knappt hälften eftersom de främst pratade hindi (och några meningar engelska), men vi skrattade genom hela filmen i alla fall. Den handlade om en kaxig, vältränad, indisk man som såg sig själv som jättesnygg och sexig och betedde sig mindre bra mot kvinnorna han dejtade. Under filmen mognade han (såklart) och fick både en bebis och en flickvän. Men självdistans saknade han filmen igenom… ;)

Att gå på bio i Nepal var något av en upplevelse i sig självt. När halva filmen gått var det paus och man kunde gå ut och köpa något att äta om man ville. Innan vi fick komma in till bion första gången fick vi gå igenom en metalldetektor och lämna ifrån oss all fotoutrustning och allting ätbart. Jag hörde att en av de andra svenska tjejerna fick lämna ifrån sig sina havregryn till de strikta vakterna när de var på bio, så att de inte skulle få för sig att äta dem som snacks till filmen.

Lördag
I lördags besökte vi ett heligt tempel (Pashupatinath) tillsammans med våra hyresvärdar. Templet var fullt med folk och det var massa förberedelser inför Shivaratri, som var i söndags. Shivaratri är en högtid när man firar guden Shiva, en av de tre ursprungliga/största gudarna inom hinduismen. Shiva älskar marijuana så på shivaratri är marijuana lagligt pga ett undantag från regeringen. 

Vid shivaratri vallfärdar många människor till Pashupatinath och under själva dagen lär det vara så fullt med folk vid tempelområdet att man inte kan ta sig in. Redan i lördags var det mycket folk överallt. Området var fullt av indiska resenärer. Hinduer som är djupt troende ska besöka fyra speciella tempel under sin livstid varav ett av dem är Pashupatinath. Många tar in på hotell i närheten av templet dagen innan Shivaratri, men de fattigaste sover utomhus på tempelområdet och lagar sin mat över öppna eldar.

Många ”Shagus” kommer  till Pashupatinath under shivaratri. Shagus är heliga män med rastaflätor, gula kläder och målade ansikten. De spenderar livet genom att resa runt mellan olika tempel och, tja, sitta och vara heliga. Templena betalar maten för shagus och alltid när man ser dem sitter de och röker marijuana. Jag tycker mest att de verkar glida omkring och förstår inte riktigt grejen, men jag är väl inte tillräckligt insatt i hinduisk kultur. Ifall man vill ta kort på en Shagu behöver man betala dem, vilket inte är så konstigt i och för sig. Men vi blev förföljda av en shagu som jättegärna ville att vi skulle ta kort så att han kunde få pengar och han tjatade så pass mycket att jag blev envis tillbaka och vägrade ta kort även om det kanske hade varit roligt att ha. Ni får en googlad bild istället: 

En annan shagu gick omkring och målade tikka (röda prickar) i pannan på folk och tog betalt efteråt. Han tog inga nej utan sa bara ”no problem, no problem, you have tikka” ifall folk protesterade.

Genom tempelområdet rinner det en helig flod och utav tradition bränner man sina döda vid floden och kastar askan i vattnet. Vi såg flera begravningar under tiden vi var vid templet.

När en familjemedlem dör i Nepal är det vanligt att familjen har en lång sorgeperiod med många ritualer. Ritualerna är olika för olika folkgrupper, men en grupp har t ex traditionen att bära vitt och avstå från all icke-vegetarisk föda under ett år. Jag tror att ritualerna är bra för att hantera sorgen. De ger de anhöriga något praktiskt att fokusera på när de är helt handfallna och familjen förs samman eftersom de utför ritualerna tillsammans. Dessutom får man ett år på sig att tillåtas sörja utan krav på att komma tillbaka till vardagslivet.

Söndag och måndag
I söndags skrev vi in enkätsvar i SPSS (ett statistikprogram). Det gjorde vi idag med och vi kommer antagligen sitta en stor del av dagen imorn också. Ifall vi skulle jobba utan några som helst pauser kommer det ta 75 timmar att knappa in resultaten från alla enkäter i programmet, räknade vi ut idag. Dessutom behövs dubbla tiden för att rätta dem innan det är dags för inskrivning. Och efter inskrivningen ska siffrorna analyseras och gås igenom. Jag tog en stor chokladbit och började googla på ”statistiker i Kathmandu” när vi kommit fram till hur lång tid det här kommer ta. Maggi övertalade mig att det var fusk att anställa en statistiker och dessutom är vi fattiga studenter som borde spara pengarna till mat och resor istället. Men i alla fall.

För övrigt verkar det vara svårt att samla in enkäterna till en början med. Vi har samlat in ca 140 enkäter och skulle vilja få in ytterligare 860 men den senaste veckan har det gått trögt. I onsdags och torsdags var det strejk och samhället stod stilla. I fredags var det någon okänd högtid och studenterna var hemma. I lördags var det helgdag, i söndags var det shivaratri, idag var studenterna inte i skolan (varför är ett mysterium) och imorn är det högtid igen… (It’s nepali time ;) )

Ikväll åkte vi in in Thamel och åt mat på en israelisk restaurang. Maten var helt underbar och efteråt strosade vi runt i bokhandlar och souvenirbutiker. Ett perfekt avslut på dagen :).

Lite slumpmässiga bilder:

Emma i sin nyinköpte resekompis

Träning i kollektivet

Äppelmomos (degknyten med äpple och kanel) med hemlagad vaniljglass, en nepalesisk delikatess

Vi hittade en tusenfoting i badrummet. Mycket äckligt,

Heliga män i Pashupatinath (de såg inte att jag tog kort)

Det fanns massor med apor i Pashupatinath, här får de mat av en snäll person. De tar hand om tempeldjuren här. De härliga korna som vandrar runt överallt får hemlagade kikärtsgrytor.

Pashupatinath

Maten på den israeliska restaurangen idag. Gratinerade paprikor, tomater och svamp fyllda med ost, stekt ris och grönsaker, med ungsbakade grönsaker. Yum!

Vardagsliv

Idag började jag dagen tidigt och gick iväg till det lokala gymmet för ett morgonjympapass. Vi brukar gå och lägga oss runt klockan tolv och gå upp halv nio nu när vi får bestämma våra arbetstider själva. Så när klockan ringde 5.45 kändes det verkligen som mitt i natten. Den enda anledningen till att jag ens gick upp var att jag ändå skulle vara tvungen att duscha senare på morgonen och på gymmet finns det i alla fall alltid varmvatten.  (Jag börjar verkligen förfalla…)

Det var första gången jag gick på ett nepalesiskt jympapass och det var riktigt trevligt. Det kallades för aerobics, men vi gjorde inga aerobicssteg överhuvudtaget. Istället var det många styrkeövningar som inte var så jobbiga (vi använde ljusblå 1 kg-hantlar ;p). Men det var hur som helst ett skönt sätt att starta dagen och jag tyckte om att vara uppe och gå innan allt vaknat till liv på vår gata.

Under dagen jobbade vi på med projektet. Nu kan vi snart börja skriva in resultatet från de enkäter vi samlat in i ett statistikprogram. Varje enkät har 149 variabler (frågor) som ska skrivas in. Vi tror att vi kommer kunna få upp till tusen enkäter, alltså kommer det bli väldigt många frågor att skriva in :p.

Lunchen åt vi på en restaurang i närheten och jag hade väldigt roligt hela lunchen. Man kan se in till köket och med jämna mellanrum flammar det upp meterhöga lågor från stekpannorna. Idag började två av kockarna bråka helt plötsligt och försökte slå ned varandra med stekspadar, innan en tredje kock lugnade ner dem. Strax därefter fick jag syn på att kyparen stod och drack ur vattenkannan som stod framme åt gästerna. Efteråt ställde han tillbaka den på serveringsbordet och fortsatte oberört med jobbet.

Till middag åt jag momos (fyllda degknyten) i en chilisås med lök och paprika. Jag har bestämt mig för att bli bättre på att äta stark mat och tänkte försöka öva upp mig genom att ta lite starkare rätter. Maten var jättegod, men jag är fortfarande rätt vek när det gäller stark mat. Jag grät lite, blev snuvig och väldigt svettig. Till och med på ögonlocken…

Nu är det kväll här och vi ska titta på några avsnitt ER innan vi lägger oss. Dagarna går fort tycker jag. Den allra första veckan var väldigt lång, men nu går tiden fortare och fortare. Vi har snart varit här en månad och det är konstigt att tänka sig. Jag trivs bra med vardagslivet här och börjar känna mig mer och mer hemma. Samtidigt längtar jag ut från Kathmandu och iväg på fler äventyr. Det är beroendeframkallande att resa och jag längtar redan till nya platser (i Nepal och sydostasien för nu). Det är så mycket lättare att leva i nuet när man är ute och reser och upplever så mycket varje dag.

 Nepaleserna är för övrigt väldigt bra på att leva i nuet. Vi må ha ett mer skyddat och bekvämt liv i Sverige men ofta tror jag att man är lyckligare här trots sämre sjukvård och korrupta politiker. Jag försöker suga åt mig deras sätt att leva och hoppas att jag kommer komma ihåg det när jag kommer hem till plugget i Sverige igen. Nu låter det som att jag inte är lycklig i Sverige och det är jag ju verkligen. Men det är alltid bra att få sina värderingar ifrågasatta och här blir jag påmind om att karriär och morgondagen aldrig är viktigare än familjen och nuet.

Måndag 4/4 (jag har inte kunnat komma åt bloggen förrän nu)

Det känns inte som om det har hänt så mycket på sistone här. Jag tänker att jag kanske börjar känna mig mer som hemma, och att det jag är med om på dagarna börjar kännas mer och mer vardagligt och ospännande. Eller så har jag bara inte gjort så mycket saker.

I fredags var jag hemma hos Arti, som koordinerar samarbetet mellan Linköpings Universitet och Kathmandu Medical College. Hon bjöd hem alla svenska studenter, men Emma och Maggi stannade hemma eftersom de inte mådde så bra (de är bättre nu). Det var en trevlig kväll. Maten var väldigt god och till efterrätt åt vi cheesecake (alldeles för mycket), jordgubbssås, glass, chokladsås och brownies. Jag var väldigt lycklig ;).

Under lördagen åkte vi in till Kathmandus turistdel och tittade på teer, sjalar och hantverk. Överallt i Thamel blir man överfallen av försäljare som vill sälja saker till ”very good price” ”only for you”. Efter ett visst antal ”hello, where are you from, come see this, very good price” blir man lite retlig, eller bara väldigt full i skratt. Två försäljare började försöka övertala Maggi att köpa en liten schackbräda respektive ett väldigt fult fiolinstrument. Maggi kom inte därifrån på säkert fem minuter medan de försökte prata ned henne till att köpa sakerna, samtidigt som de försökte överrösta varandra och smutskasta varandras produkter. Fiolgubben demonstrerade sin vara genom att under hela diskussionen spela på det gnissliga, gnälliga instrumentet. Mycket högt och falskt. När Maggi till slut köpte schackbrädan (försäljaren hade på egen hand lyckats pruta ner den till halva priset medan Maggi mest försökt ta sig därifrån) blev fiolförsäljaren helt desperat. ”You don’t like my instrument??” (ännu högre och snabbare fiolgnissel än tidigare) ”how come you don’t like???”. Trots att vi vänligt försökte förklara att vi inte ville ha något instrument följde han efter oss de närmsta två gatorna och skrek anklagelser efter oss. Till slut vände sig Maggi om och sa med en mörk ”Hulken”-röst: ”You’re making me mad. Believe me, you don’t wanna make me mad.” Fiolgubben gick snabbt (och trumpet) därifrån.

I söndags jobbade vi en del med projektet (lite rapportskrivande och så där) och idag åkte vi till Duwakot, en bit utanför Kathmandu, och delade ut enkäter. Bussturen dit var rätt rolig, jag har aldrig åkt en så skumpig resa. Väl i Duwakot fick vi många enkätsvar (ca 130) stycken, det kändes jättebra. I fredags hade vi delat ut enkäter till en väldigt liten klass (13 pers) i Kathmandu, så nu känns det som att vi är på gång.

Ikväll åkte vi in till Thamel igen och åt på La Dolce Vita. Den här gången åt jag cannelloni med färskost och spenat, bakat i ost och tomatsås. Underbart gott :). Jag älskar god mat och framför allt älskar jag hur det räcker med god mat och fint sällskap för att man ska känna att livet är så bra det kan bli.

I Thamel passade vi på att titta lite på kläder till vandringen. Andreas och Emanuel kommer hit om fjorton dagar nu och då ska vi bland annat ut och vandra. Det ska bli helt underbart att träffa Andreas. Jag ser även fram emot att resa runt lite i Nepal, andas frisk luft, och samla nya minnen.